Home is where my cookies are

Hej nu är det 24 juli 2014 och det har hänt en del sen sist. Barnen mår bra och jag är tacksam över vad vi i min familj har klarat av det senaste året. Det är aldrig lätt att konfrontera personer som står en nära. Men när det inte finns något val är jag tacksam att ha modet att göra det. För kärleken tilll personen och för framtiden.

 

Den 3 oktober 2013 fick jag en stroke. Samma dag åkte mamma med sin mamma till new york, som det pratat om i flera år. Jag var på husvisning på Solgatan i Skönsmon när jag skulle gå upp för trappen med CE i famnen så knäppte det till i höger tinning. Som ett knäpp med fingret. Det gjorde inte ont. Satte mig på sängen i ett av sovrummen och tittade in i deras spegelvägg. Synen på vänstra ögat började försvinna och jag visste att det var något utöver det vanliga. Hela tiden satt CE i min famn lugn som aldrig förr. Som att han kände på sig något. Efter några minuter kom Robert och jag sa att det var något fel och försökte att inte bryta ihop i panik utan bevara lugnet till bilen. Som tur var va svärföräldrarna med så de kunde ta barnen i vår bil och vi tog deras. När jag kom till bilen så gick jag rakt in i sidan på den då jag inte såg något. På väg till sjukhuset var jag ganska lugn förutom när Robert frågade vilken väg han skulle välja att köra. Väl framme på akuten gick han in först och sen kom jag som kände att jag höll på att bli förlamad på vänstra sidan. Grinade alla tårar i världen när jag låg där och kände vänstra delen av kroppen försvinna. Kommer ihåg hur den kom tillbaka efter X antal timmar och hur jag sparkade benet rakt upp när dr frågade om jag kunde röra benet. Lycka. Sen skulle jag sminka av mig då jag såg ut som en panda runt ögonen. Fick lugnande och smärtstillande och somnade. Vaknade dagen efter med huvudvärk som inte går att beskriva. Ändå tog jag ett kort och la ut det på insta. Måste ha varit en cocktail av känslor för det skulle jag aldrig gjort i normala fall. Nåväl så var det tacksamt att läsa hälsningarna. Fick en ssk student som tog prov och världen är liten när det visade sig att vi pluggat ihop. Fick sen lyssna på två gubbar som pratade om sina åkommor av stroken och kommer aldrig glömma hur en skrattade när han sa att han inte kunde säga långa svåra ord längre och den andra skrattade med och menade att det ändå inte behövdes i vardagslivet. Mitt liv var så jävla felplacerat där. De såg ingen propp på CT men när jag på fredagen fick göra MR så såg dr den. I hjärnan vänster baklob där ögoncentra är. Så jävla tacksam att jag inte blev förlamad. Var livrädd första dagarna när jag skulle ut i korridoren och kika då det bara var äldre och jag. Tillslut vart det bättre och det tog 18 dagar innan jag skrevs ut. Så mycket känslor. Idag jobbar jag 50procent och ska flytta till radhus. Tack till Robert älskade som blev min man 14 juni. Mina busungar. Min älskade mamma. Familjen är vad familjen är och inget man får på 6 månader.

 

Make sure you dont start seeing yourself through the eyes of those who dont value you. Know your worth even if they dont.

When someone hurts you, cry à river, build à bridge and get over it.

One day you will just be a memory to some people. Do your best to be à good one.

Puss